5. Hur vidgar vi vår medvetenhet? sid 1 av 1
Det handlar som alltid om oss själva. Hur mycket förmår vi att öppna upp oss? Hur öppna klarar vi av att vara? Vi står mitt i ett oändligt kosmos av ständiga och obegränsade möjligheter, kan vi se dem?
Den värld vi uppfattar oss se bygger på de ramar vi själva tillverkat eller tagit till oss av andra. Det är kanske svårt att tro att det är vi själva som inte tillåter oss att se mer än det vi mentalt klarar av att tro på. Det övriga filtrerar vi själva bort. Det vi inte kan se hålls tillbaka av filter vi själva inom oss tillverkat och som vi med ett krampaktigt grepp i det längsta håller fast vid. Märkligt eller hur?
På grund av detta lever vi i illussoriskt avgänsade "världar" där vi släpper in sådan som vi redan förväntar oss att få se. Det är trots allt elände vi dagligen ser ändå något vi trodde att vi skulle få se och därför är vi mentalt sett redan något förberedda. Det ger en märklig slags känsla av trygghet mitt i kaos. En uppfattning om att vi minsann vet. Har ni någongång sagt högt till er själva; "Jag visste väl det", "Det här är typiskt mig", eller "Vad var det jag sa". Någon överraskning som lämnar oss i total ovetskap om tingens natur vill vi inte gärna ha. Vi uppfattar med lätthet det vi förväntar oss att få vara med om. När vi uppfattar och tror att vi vet behöver vi inte ändra vårt inre synsätt eftersom vi redan, på en viss nivå, redan ändå visste vad som skulle komma. Vi behöver inte tänka nytt eftersom vi redan anser oss veta vad som gäller. Vi tenderar att hellre och gärna att fortsätta att köra i gamla hjulspår än att gång på gång skapa helt nya spår. Eftersom det kräver att vi anstränger oss. I grunden är det flesta av oss ganska lata och att tänka är djupt ansträngande och det tar för mycket av vår tid.
|
There are two ways
to slide easily through life:
to believe everything or
to doubt everything;
both ways save us from thinking.
Alfred Korzybski |
Det kan förvisso vara nödvändigt att hålla oss till vanor och rutiner för att livet skall fungera på ett rationellt sätt. Att varje morgon lägga ner en timme eller mer på att fundera över hur man skall duscha idag, hur man skall borsta tänderna den här gången eller vilken frukost man skall laga eller vilken väg man skall ta till jobbet den här gången skulle inte fungera i längden. Men det generella synsätt med vilket man närmar sig livet kan vara på olika sätt. Somliga sätt ger ett visst resultat och andra ger ett annat resultat. Rätt och fel handlar mera om vilket resultat som det synsätt vi väljer att ha får i det långa perspektivet. Om vi skall välja det ena eller det andra bör bero på de mål vi satt upp för oss själva. Tjänar våra synsätt oss genom att de hjälpa oss att på ett så bra sätt som möjligt att nå fram till våra uppställda mål?
När klarar vi egentligen av att vara helt öppna för nya idéer? Hur mycket tolerans klarar vi av att ha mitt i vardagslivet? Hur ofta är du riktigt nyfiken? Vilka principer är dina allre heligaste kor? När kan det vara klokt att vara kritiskt tänkande och när är det kontraproduktivt i allra högsta grad? Hur ljust klarar du av att se på livet, kärleken och framtiden?
Om vi anser att det på något sätt tjänar oss eller vår utveckling att vara öppna, nyfikna och intresserade av att pröva livet ur flera olika synvinklar lite då och då så är chansen bra mycket större att vi väljer att vara mera öppna. Om vi å andra sidan aldrig funderat så mycket över det, är chansen inte riktigt lika stor. Många männskor sitter fast i ageranden som bottnar i inre psykoligiska försvar, som slår till så fort man känner sig hotad på något sätt. Även här fastnar vi i våra djupa grundläggande värderingar och trosuppfattningar om livet. Vad anser vi är viktigt? Vad tror vi om livet och våra egna möjligheter? Vilket synsätt är vi mest vana vid att ha på livet?
Att se längre än näsan pekar
Förmågan att se det stora perspektivet som karaktäriseras av att utveckla en slags helhetssyn. Man kan kalla det för att ha mer distans, än när vi ser livet i uppdelade små bitar, som vi gärna närsynt stirrar oss helt blinda på. Vi behöver kunna pendla mellan det lilla nära och den stora helheten. Det handlar om att ha förmågan att hålla kvar minnet av "skogen" trots alla träden istället för att tappa uppmärksamheten på skogen på grund av alla träden. Man skulle kanske kunna kalla det för ett slags "splitvision-seende" eftersom vi behöver bibehålla båda bilderna för vårt inre, men också ha förmågan att kunna växla från den ena bilden till den andra. Alltså ha en bild med skogen och en bild med träden och hålla dem båda samtidigt vid liv. Att ha en vidvinkellins eller en normal och en makrolins för små detaljer inför vårt inre kameraöga på en och samma gång. Vem har inte använt datorns möjligheter att ha flera fönster öppna samtidigt så att man kan se båda eller rent av flera samtidigt? Vi kan gott förstå tanken att i båda eller i flera av dessa kan det pågå aktivitet hela tiden, dvs samtidigt. Egentligen handlar det om ett slags hologramseende.
Det är ju så att säga samma sak med det nära perspektivet och det stora perspektivet. Det pågår aktivitet i båda dessa perspektiv samtidigt. Vårt medvetande är eller uppehåller sig där vår uppmärksamhet befinner sig i stunden. Vi använder bara så mycket av vårt medvetande som vår uppmärksamhet mäktar med. Om vi bara stirrar oss blinda på det lilla, så fastnar vi i det lilla och nära perspektivet. Om vi bara ser till det stora perspektivet så kanske vi missar detaljerna i nuet, där allting pågår.
Vi begränsar vår värld med tanken.
Buddha
Om vi går tillbaka till grundfrågan. Hur vidgar vi vårt medvetande? Här handlar det inte om "antingen eller". Det handlar inte om att vara till övervägande del i det större perspektivet som man kanske skulle kunna förledas att tro. Utan det handlar mera om att vara en del av den allomfattande oändliga helheten. Det kanske känns lite förvirrande? Vi skulle kunna kalla det för olika nivåer eller dimensioner. Det finns nivåer på makronivå ända ut till universums oändlighet och det finns nivåer på mikronivå ändra ner till de vibrerande energinivåerna, med ljuskvanta eller strängar som vibrerar, som kvantfysikerna talar om. Vi är en del av allt detta, alla dessa nivåer samtidigt. Det är inte så lätt att ta till oss detta fullt ut eller gripa tag i det med vår tanke. Det blir så stort och omfattande. Så hur skall man kunna uppleva sig vara del av allt detta samtidigt? Egentligen är vårt sätt att tänka ivägen och vi bör istället stilla oss och sluta att tänka. Här handlar det mer om att uppleva, öppna upp och ta in. För att göra det behöver vi ställa in oss på nyfikenhet, alerthet, vakenhet och ett rofyllt inväntande helt utan förutfattade meningar. Att inta ett neutralt läge utan att ha varken negativa eller positiva förväntningar.
Vi kan egentligen inte med vårt intellekt förstå den grundläggande essens eller det stoff som vår värld är sammansatt av. Lika lite kan vi helt förstå den medvetenhet som vårt universum består av. Vi kanske kan få en liten glimt av den eller förnimma en liten föraning om vad som sannolikt skulle kunna finnas där. Men för att det skall vara möjligt måste vi först våga tro på att det faktiskt finns något där. När vi inte vågar tro på att det finns där, då kommer vi aldrig att uppfatta att det finns något, eftersom vi själva kommer att filtrera och sortera bort det innan vi ens förmår att uppfatta det. Somliga är säkra på att med tron kommer inbillningen. Det finns hos vissa människor en missuppfattning att allt vi tror på kan vi inbilla oss att vi ser och hör. Det skulle ju kunna vara sant och på ett sätt är det sant. Svaret är både ja och nej. Men om jag envisas med att inte tro på att röda bussar finns - så finns de ändå. Om jag envisas med att inte heller tro på sådan som jag inte kan förstå eller se, så kan det på samma sätt faktiskt finnas där ändå - även om jag inte kan se det eller bestämt mig för att inte se det. Alltså handlar det här om mod och att våga pröva.
Människor är rädda för vad de inte förstår.
Bruce Lee
På ett sätt kan man säga att det handlar om att öppna upp och inte vara så låst eller avstängd. Bara det kan kräva mod. På ett annat sätt kan man säga att det handlar om att våga säga att "jag vet inte, men det gör inget". Vilken har att göra med att släppa den mentala kontrollen. Medvetenhet är inte insamlad kunskap eller något redan uttänkt, det är mera att vaket uppmärksamma det som sker och vara i det, utan att ha en enda tanke eller åsikt om det. Det handlar mera om att tillåta något att få vara, finnas och existera utan att du vill ändra det eller vilja ha någon uppfattning om det på något sätt. Man skulle också kunna säga att det är att ställa in sig på öka våra sinnens mottagarkänslighet och stilla oss inför alla dessa utvidgade, förstärkta och förhöjda intryck, samt att tillåta oss att uppleva allt som kommer in utan att tänka en enda tanke under tiden detta sker. Att klara av att ta emot, ta in och våga släppa in det som finns utan att skrämmas av det eller envist försöka filtrera bort så mycket.
Vi behöver inte oroa oss för att alla dammar skall sprängas och alla intryck skall dränka oss och överväldiga eller förgöra oss. Vi är som fisken som simmar i havet. Vi existerar redan i allt som finns - i den oändliga helheten av allt som är. Det är ingenting nytt. Det som skiljer är att vi försöker att låta bli att stänga av så mycket. Så egentligen öppnar vi oss inte heller, utan vi låter bli att stänga igen, motarbeta och sätta upp våra försvar och våra motstånd.
Vi vaknar snart upp och befinner oss tillbaka i vår normala värld. Snart är vi vårt jag igen. Några aha-upplevelser kan vi kanske i bästa fall hoppas på. Inre utveckling går ofta i små steg och det är sällan vi genomgår några större plötsliga livsomvälvande förändringar. Men den port som vi kanske lyckats glänta lite på ger ofta mersmak. När vår nyfikenhet väl är väckt brukar vi snart stå där och peta på den där porten igen.
Vad är egentligen medvetenhet?
Det handlar här om att definiera något som bygger på tro. Det finns teorier om vad livet är. Anledningen till att det gör det, är att ingen vet vad livets essens är. Frågan är om någon någonsin kommer att få veta. Varför behöver jag tro på någon av dessa teorier? Frågan är berättigad och svaret varför just jag gör det är enkelt. Jag vill må bra under min vandring här på jorden. Jag har valt att tro på detta sätt för att det får mig att må bra. Jag följer en väg som bygger på tro. Genom studier av många olika folks andliga vägar och trosuppfattningar har jag bildat mig min egen tro. Den handlar om en längtan att uppleva det gudomliga och jag tror att detta är möjligt. Andra som har vittnat om det gör det troligt. Men inte bara det. Jag är så fast i min tro om att "någonting" finns att för mig är det så att det bara ÄR. Om den andliga dimensionen inte finns - så kan inte heller livet finnas. Det är min övertygelse. Men veta helt säkert får vi kanske aldrig.
Vad du väljer att tro på är helt och hållet din ensak. Var och en har sin väg att vandra. Jag följer delvis en väg som andra har gått före mig men jag har gjort en egen för mig unik variant av den. För mig är livet med detta synsätt en glädje. Kan det bringa glädje till någon annans liv så är det bra. Om inte så kan jag inte göra något åt det. Var och en följer trots allt ändå sin egen väg.
För mig är medvetenheten själva essensen i det grundläggande stoff som finns i tillblivelsens "källa". Den källa där allt blir till eller kommer ifrån, formar sig, blir till och senare återvänder till. Medvetenheten är den grundenergi som finns i ALLT som ÄR. Vi kan kalla den grundenergin; Kärlek. Men det är inte den kärlek som vi människor vanligen kallar kärlek, utan något kosmiskt mycket större än vi kan famna med våra tankar. Det är den energi som vill Liv och därför driver oss att "vilja leva". Det är självaste livsenergin eller grunden för Livet Självt, utan denna skulle inget liv kunna existera, och ingen materia kunna hålla samma. Det är den energin som håller atomer samman och planeter i sina omloppsbanor. I kvantfysiologin letar man efter något man kallar för "the Unifying Field". Jag tolkar det som en gemensam nämnare som förklarar att allt är ETT. Somliga kallar detta gudskraften. Det spelar ingen roll vad man väljer att kallar det. Det är, det det är och det går ändå inte att helt famna med våra ord eller med vår tanke. Vårt grundläggande andeväsen, den energiform eller ljuskropp vi består av är formad av denna livsenergi. Som jag ser det är detta essensen av det vi är och består av. Vår fysiska kropp är endast tillfälligt lånad. När medvetenheten blir medveten om sig själv, då börjar ett inre uppvaknande. Detta uppvaknande är "partikeln" som blir medveten om sin vibrerande grundessens. Detta kallar jag ett "andligt" uppvaknande. Ande är energi.
När livsenergin vaknar upp och blir medveten om essensen i självaste livet självt då händer något. Det är min tro att livsenergin har sin egen intelligens, men hur den till fullo ser ut försöker jag inte ens förstå. Enligt min övertygelse är det något som finns överallt eftersom den är ALLT. Inget kan exkluderas från det som är ALLT. Allt är ETT och ett är det som är ALLT. Helhetens hologram.
|
Your task is not to seek for love,
but merely to seek
and find all the barriers
within yourself
that you have built against it.
Rumi
|
Så tillbaka till grundfrågan. Hur vidgar vi medvetandet? Jag ställer en motfråga till den frågan. Hur vidgar man det som redan är oändligt? Det är som att be fiskarna att göra oceanen större. Vi är i det som redan finns. Det vi söker existerar redan och har alltid existerat i den oändliga evigheten. Det som avskärmar oss från det vi önskar är vi själva och den tro vi har eller det synsätt vi har om det. Om vi stod vid oceanens strand och en fisk skulle sticka upp huvudet ur vattnet och fråga oss hur den skulle göra för att nå oceanen? Så skulle vi tycka att den var blind - den är ju redan där. Det finns ingen fråga som är så svår att besvara som den som är mest uppenbar.
|
He is like a man
using a candle
to look for the sun.
Rumi |
Det är upp till oss om vi är intresserade av att tro på om det är så eller om vi vill fortsätta leta och vägra tro på det mest uppenbara. Om fisken som vi hörde leta efter oceanen vägrar att tro på ditt ord om att den redan är i den. Vad kan du säga då?
Vi är som om oceanens fiskar. Vi existerar redan mitt i medvetenheten, den är evig och den är överallt, därför att den är just DET som ÄR. Den ÄR redan ALLT som ÄR. Det handlar om att riva ner det inom oss som avskiljer oss från det som redan är. Så egentligen handlar det mera om att bli medveten om våra egna självpåtagna begränsade synsätt som gör oss oförmögna att se, uppleva och uppfatta det som redan finns. Inom oss har vi satt upp ramar för hur öppna vi kan vara, klarar av att vara och faktiskt vill vara. Om vi är intresserade av att bli mer öppna och öka eller vidga vår medvetenhet så behöver vi börja riva våra egna inre murar som vi byggt för att skydda oss mot världen. Eftersom att leva bakom våra omedvetna murar är att leva i omedvetenhet om möjligheterna i medvetenhetens oändlighet. Vad vi först behöver är att bli medvetna om vår egen omedvetenhet. Vilket egentligen är samma sak som att bli medveten om den oändliga medvetenhet. Vilket vi upptäcker först spelar kanske ingen roll. Om det är den yttre dimensionen eller din inre. Men egentligen är det samma sak. När delen blivit medveten om att den är en del i helheten och upptäcker att dess essens är samma som helhten. Det är som när vattendroppen når havet och känner igen sig. När det sker har vi gläntat på porten. Även om vi ännu inte vet något om medvetenheten i sig så har vi ändå snubblat på den och mentalt sett "hittat" den.
Något som man snart inser är att det är inte de nyvunna svaren som driver oss framåt på denna resa. Utan de ständigt nya frågorna som flyter upp. Vi förs på så vis framåt av våra egna inre frågor. Som teckningen med prickar som vi följer en i taget. Om frågorna följer en större livsfråga, syftet vi har med vår liv eller en inre vision byggd på trosföreställningar om livet självt som kommer alla dessa "prickar" på vägen hjälpa oss att framställa bilder, som ger oss insikter.
Så om vi nu nu "hittat" förståelsen av medvetenheten. Vad gör vi med den? Vad skulle vi nu ha den till?
We know what we are,
but know not what we may be.
W Shakespeare
Hur kommer vi vidare? Inledningsvis står vi mitt i en vision där vi har ett ben innanför dörren och ett ben utanför. När vi väl nått fram till en nyvunnen kunskap finns ingen väg att glömma den och på så vis kan man säga att det finns ingen återvändo tillbaka in i det omedvetna. Innerst inne vet vi redan att allt redan har förändrats men vi tvekar ändå. Vi tvekar inför vart detta månne leda till. Rädslorna skramlar kanske. Lite läskigt är det att inte veta. "Ack, hur lycklig är den som intet vet ...." Även om vi innest inne vet att det är ändå framåt vår resa fortsätter.
Det är nu vi vet att förändringen ligger i våra egna händer och att ansvaret inte längre går att lägga på någon annan. Vi behöver inte skynda oss vi kan tillåta oss att sakta växa in i uppgiften. Med den ökade medvetenheten så vet vi i hjärtat att det är så. Allt är i ständig förändring det är det enda vi säkert kan veta med övertygad bestämdhet. Hur förändringen däremot blir, beror mycket på oss själva. Nu kan du fortsätta göra det du tidigare gjorde. Men du kan göra det på ett lite mera medvetet sätt.
------------------
<< Till Startsidan
|
